Världens unikaste kille... livet tillsammans med ett barn som är ensam i världen om sitt kromosomfel.

Har nu efter 4 bra, jobbiga men framförallt lärorika år i Gävle flyttat till en ny stad (nära sthlm). Beslutat att flytta från en äntligen fungerade vardag var svårt, men ganska självklar. Maken har fått nytt jobb i Sthlm och att pendla är inget bra alternativ.

Så nu är det dags att börja om från början med allt man hade byggt upp i Gävle, samt att börja blogga igen.

Det man ganska snart inser när man ska byta stad och framför allt kommun är att ingenting av det man har fått i genom i den gamla kommunen, gäller inte i den nya kommunen. Det är som att jämföra MC Donalds med Ikea. Man kunde i alla fall tro att det man fått igenom i en kommun kunde gälla i en övergångs period tills den nya kommunen gjort en ny bedömning. Det tokiga i det hela är också att man får inte lov att söka hjälp förrän man faktiskt står skriven i kommunen, vilket innebär att man inte kan söka i förväg. Därefter är det ca 3-6 månaders handläggningstid.

Trots att vi hade köpt ett hus och hade ett kontrakt 3 månader i förväg, kunde vi alltså inte söka förrän vi fysiskt flyttat in i huset.

Många saker verkar dock fungera mycket bättre här nere än i Gävle som tex Habiliteringen. Det ska bli intressant att se hur det fungerar här nere. Glatt överraskad hittils.

Barnen har klarat flytten över förväntan. Dem har redan träffat nya kompisar på gatan, men tyvärr är det många som är på semester.

Kloker saknar Gävle mycket och pratar mycket om det. Lillhönis verkar ta det betydligt lugnare. Det jag kan märka på båda två är att deras humör svänger väldigt mycket.

Kloker har varit skrikarg hela långa dagen. Det är väl bara att låta det komma ut och låta dem sakna det "gamla". Det gör ju jag också.

Ska bli en spännande resa framåt och ser hur allt kommer att bli, hur skolan kommer att fungera, hur man kommer att trivas.

Det känns lite läskigt...

//P

Det har gått bra för Kloker i dag. Han sprang i väg direkt och lekte med sina kompisar. Hans assistent är toppen och jag tror att han börjar gilla henne. Maken var med de första timmarna och han kände en jättebra känsla.

Enda smolket i bägaren var precis innan jag hämtade honom. Han satt och spelade spel med en kille. Kille började utan att Kloker var beredd och det tolkade Kloker som att han fuskade. MEN i stället för att skrika som han brukar så reste han sig och gick därifrån, visserligen arg som ett bi, och satte sig i en dunge. Där satt han i 20 minuter och sa till ass. att han ville vara i fred. Hon lät honom vara och när jag kom så släppte det. Toppen! Jag har berömt honom tusenfallt hur han hanterade situationen. Jag försökte även förklara för honom att killen inte medande något illa och inte förstod att Kloker skulle bli så upprörd. Tack och lov så pratade ass med killen så att han förstod varför Kloker gick. Kloker är fortfarande lite irriterad på honom för att han skulle "fuska"....

Lillhönis har varit en riktigt go tjej idag. Verkar som jag har nått fram till henne lite i alla fall. Vi har kunnat prata om att hon inte lyssnar.

I morgon är en ny dag, får se hur den går....

/P

I morgon börjar Kloker skolan. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad som blir bäst för honom och kommit fram till att vi vill att han börjar i vanlig skola med fullt stöd. Vi har tur som fått en rektor som inser barnets rättigheter och anställde en assistent med en gång. Det verkar vara en väldigt bra kvinna och det känns bra.

Sommaren har fungerat hyfsat, bättre än tidigare somrar, trots att det har varit ganska rörigt. Ferdinand gick bort den 25 juli och sorgen är stor. Maken tar det fruktansvärt hårt. Trots sorgen har vi bestämt att en ny liten Berner ska få flytta in till oss. Den 13 augusti åker vi ner och hämtar hem lilla Mira från Boråstrakten.



Vi har även fått en katt som kallas Gisan. Hon flyttade in till oss i slutet på juli och är en riktig goding!



Kloker just nu är inne i en väldigt jobbig period. Vet faktiskt inte om vad som är Asperger och vad som är 6 års hormoner, förmodligen båda. Lillis har också satt in en härlig stöt av trots och just nu går hon under namnet retstickan.....

I dag har mitt tålamod varit förskräckligt lågt och det känns väldigt skönt att vardagen återgår i morgon.

/P

Just nu flyter det på ganska bra. Kloker har accepterat att han ska gå på dagis som vanligt. Lite motigt varje dag, men han går dit och har kul när han väl är där.

De sista dagarna har han kommit med ljuvliga kommentarer som jag gärna vill dela med mig av! De flesta samtal har varit mellan Kloker och maken.

Maken och Kloker är på väg upp till dagiset i måndags:

K: Pappa, vad har du gjort i helgen?
P: Ja, det vet du väl, vi har ju haft besök av kusinerna och så har jag ju skottat snö.
K: Har du gjort något kul, har du spelat på hästarna?
P: Ja, det har jag gjort.
K: Hur gick det då?
P: Inte så bra, morfar och jag vann ingenting
K: Jag anade det pappa......

Kloker till mig i morse när han skulle till dagis:

K: Mamma, jag vill ha en kram av dig innan jag åker (han satt redan i bilen och hade fått två kramar redan ;-)).
J: Klart att du får (och jag böjer mig ner och ger honom en)
K: (Han tittar djupt på mig) Mamma, var rädd om dig!

Kloker, Lillhönis och jag kommer hem sent en kväll. Maken lagar omelett när vi kommer in i köket. Kloker börjar vädra som en hund när han kommer in i köket och säger:

Pappa, det luktar precis som komplett!

Samtal mellan Kloker och Maken i bilen på väg till dagis:

K: Titta pappa en bil från Gävle (han såg en bil från det kommunala bostadsbolaget i Gävle som har ett gult G i loggan)

Maken skulle just fråga om han kom i håg att vi bodde i ett hus med ett sånt G på när vi först flyttade till Gävle (då var Kloker 2½ år och vi bodde där i 3 månader) när Kloker sa:

K: I lägenheten vi bodde i när vi flyttade hit hade ett sånt G
P: Hur kan du komma ihåg det Kloker?
K: Pappa, jag kommer ihåg allt, så länge jag vill, för jag har så stor hjärna.....

Denna lilla professor. Så vuxen och ändå så liten!

I morgon kommer en vän från skåne på besök. Det ska bli jätte mysigt. Ser verkligen fram emot detta!

I kväll har jag varit hos min härliga granne. Alltid lika givande att samtala med henne. Det ger mig så mycket!

Dagens klokhet:

Tanken kan försätta berg!

Har haft barnens kusiner nere på besök för att fira minstingkusinens 4 års dag. Det är så mysigt att träffas, synd att det blir så sällan. Tyvärr tar det alltid några timmar innan dom riktigt kan koppla av i varandras sällskap och när det är dags att bryta upp är dom givetvis i sitt esse!

Det blev bara en incident med Kloker. Storkusinen stängde dörren till Klokers rum och det får Kloker panik av. Inte lätt för kusinen att veta. Kloker blev så himla arg att han såg rött. Värre blev det när kusinen sa att han inte hade gjort det. Kloker kan inte ljuga och förstår inte när andra gör det och då blir han ännu argare. Jag fick gå in med Kloker i ett annat rum för att få honom att lugna ner sig men det var svårt. Han var så himla arg. Till slut lugnade han sig och vi kunde gå ut och säga hej då, om än lite grinigt. Viktigt att man kan säga hej då ordentligt. Jag försökte också förklara för kusinen att han inte ska bry sig om Klokers utbrott utan bara gå därifrån. Jag förstår att han absolut inte kan förstå att Kloker fungerar annorlunda och när han skriker att han ska slåss och döda så har det inte samma innebörd som när ett "friskt" barn säger det. Man inser verkligen att när han väl har sitt utbrott kan man inte göra någon än att vänta att det går över. Han hör absolut ingenting av vad man säger. Däremot efteråt kan han förklara vad som hände i honom. Toppen tycker jag! Han lär sig säkert med tiden att det inte är okej med dessa utbrott och kan säkert hantera dom på ett bättre sätt, under tiden får vi guida honom så gott vi kan!

Dagens klokhet:

Lycka börjar alltid inifrån!

Positivt: Att vi hade det mysigt med kusinerna och att Kloker inser vad han har gjort efter utbrotten

Mindy intervjuar: Aspergerkille!

Inläggets ämne: Aspergers syndrom, intervju

Jag har ju diagnosen Aspergers syndrom. Det har också en jämngammal kille, Denis, som jag intervjuade vid ett tillfälle förra höstterminen. Vid den tidpunkten höll jag nämligen på med ett individuellt arbete om diagnosen i skolan. Nu tänkte jag publicera min lilla intervju här, för jag tycker att neurologiska avvikelser är intressanta faktiskt, och att de blir mer kända för allmänheten ser jag positivt på. Men samtidigt tycker jag att det är väldigt viktigt att komma ihåg att även personer med neurologiska avvikelser är individer. Två personer med Aspergers syndrom kan vara väldigt olika – precis på samma sätt som två neurotypiska ("normala") personer kan vara väldigt olika. Eller lika, för den delen.

Hej Denis! Jag vet att du inte tycker att det är nån stor grej att du har AS. Men på vilket sätt kan din omgivning märka det på dig, tror du?
– Det som märks främst är det sociala. Jag tjatar till exempel lätt om nåt jag är intresserad av och förväntar mig att andra också ska vara lika intresserade av det som jag.

Vad händer om andra inte är lika intresserade då?
– Du menar vad dom ska göra? Jag tror inte att det alltid är så lätt för andra att fatta hur det är när man blir så insnöad i nåt som jag kan bli, men det bästa är att verkligen prata ut om det med mig. Bara för att jag har AS betyder det ju inte att jag inte kan förstå om nån säger att han eller hon stör sig på mitt tjat!

Berätta om dina specialintressen!
– Under årens lopp har jag haft flera olika intressen. Stormaktstiden, andra världskriget, sedlar och mynt, frimärken, militärt stuff, bilar, geografi... Listan kan göras lång och jag kan grymt mycket om alla dessa grejer! Det tror jag att många jag känner har märkt. Dom flesta i klassen tyckte nog att jag var lite cp som kunde hålla 15 minuters föredrag om Europas valutor redan i tvåan. En annan grej som följt mig genom livet är att jag samlat på massor av grejer ända sen jag var typ 4 år.

Vad är det mest negativa med AS, enligt dig?
– Jag och andra aspergare, en gammal klasskamrat till exempel, får lätt utbrott när det blir för mycket. Kan vara att man blir mobbad eller att man inte får som man vill, eller att man måste lyda en regel som för en aspergare verkar ologisk – aspergare gillar ju logik. Man anses fort som en mycket störande person ifall man får utbrott, och ifall det är andra i närheten kan man gott säga att man skämmer ut sig! När jag var mindre kunde jag få utbrott i klassen och skrika och sparka, men som tur är hade jag förstående lärare och klasskamrater. Nu har jag väl inte lika tur men som tur är har jag tränat bort utbrotten helt nästan.

Hur känns det att få ett sånt utbrott?
– Det går inte att beskriva känslan; bägaren rinner över helt enkelt och man måste få ut det som finns inuti – det blir samma reaktion som när man skakar en colaflaska riktigt hårt och öppnar korken. Ingen aspie gillar att få utbrott – tro mig, hade vi kunnat skippa det hade vi gjort det!

Du har visst bra hörsel?
– Ja, dock tror många att jag hör dåligt ändå; men grejen är att när jag fokuserar på ett ljud eller fokuserar hårt på nåt annat och nån ropar på mig eller nåt just då så hör jag inte det. Alla bakgrundsljud smälter ihop i en enda röra för mig och jag kan inte urskilja nåt direkt. Det här kan vara till exempel när jag fokuserar på en bra bok – jag kopplar bort mig så att säga. Många ovetande stör sig nog på detta och även föräldrar och sånt. "Hörde du inte att jag ropade på dig" är en vanlig kommentar.

Något annat du vill dela med dig av?
– Jag har sämst motorik! Jag går lustigt, sitter lustigt och välter lätt saker. Att släppa in mig i en antik butik hade nog varit rena mardrömmen!

Tack Denis!


Så insiktsfullt och klokt förklarat. Jag vill verkligen tacka Mindy och Denis för att ni fick mig att förstå hur det är att vara en person med Asperger Syndrom. Jag har haft lite svårt att förstå vad som händer i Kloker när han får sina "Cola" utbrott. Nu vet jag att jag bara ska vänta till det "pyser" tillbaka och sen prata med honom.

Positivt: Att jag hittar verktyg så att jag kan hantera Klokers problematik och framför allt förstå honom.
Positivt: Att Kloker och Lillhönis tycker så mycket om varandra!

Lika bra som dagen var i går, har denna dagen varit helt usel. Hur mycket jag än har förberätt Kloker på "övergångarna" har det blivit katastrof utbrott. Jag har lätt att ha överseende med utbrotten när JAG har glömt att förbereda honom, men jag har så svårt när man gör allt man kan för att förhindra utbrotten. Efter ett av utbrotten och då mitt tålamod var nere i botten blev den en konflikt mellan oss blev han väldigt ledsen och gick för första gången in och la sig på sitt rum....själv! Jag gick in till honom efter en kort stund och pratade med honom och han blev glad igen. Därefter skulle jag försöka ta mig ut på en promenad runt kvarteret. Han bröt då fullkomligt ihop och jag fick inte under några som helst omständigheter gå ut på promenad. Jag försökte locka med honom, men han var helt förtvivlad och arg. Samtidigt går Lillhönis igång för fullt för att få min uppmärksamhet. Jag gav upp till slut. Efter en stund kom min underbara granne förbi och då Kloker var på gott humör igen bestämde jag mig för att gå med henne runt kvarteret. Det slutade med att både Kloker och Lillhönis skrek i panik när jag gick. Farmor som är uppe gick i väg med dom och när jag väl kom hem, 10 minuter senare, var dom överlyckliga och tyckte det hade gått jätte fort. Så onödiga utbrott och jag känner mig som jag är instängd i en bur.

Övriga kvälle blev i utbrottens tecken både för båda barnen och mitt tålamod var heller inte på topp. Ibland vet jag inte var jag ska hämta krafterna i från för att orka. Kan till och med tvivla på mina känslor för Kloker och känna en skräck att jag inte kan älska honom. Givetvis gör jag det in i minsta cell av min kropp, men det är gräsligt jobbigt ibland. Känns som man inte kan andas i bland. Tyvärr påverkar han Lillhönis mycket och det blir en kamp om min uppmärksamhet. Hur ska jag räcka till?

Det är väl så här det är, vissa dag är jätte bra och vissa dagar är mindre bra. Måste hitta ett sätt där man är någonstans mittemellan....

Dagens klokhet:

Igen....det som inte dödar det härdar!

Positivt: Att jag har en underbar granne som ger mig så mycket energi! Tack!

I dag gjorde Kloker något som jag tycker är helt fantastiskt. Vi hade kommit överens om att han skulle få spela spel i en halvtimme och därefter skulle vi äta. När maten var klar kallade jag på honom och sa att nu var det spelstop. Han svarade: struntar jag i! Jag kände hur det började ryka ur mina öron och frågade om jag hörde rätt. Han var lika "kaxig" igen. Jag gick raka vägen fram och stängde TV. Han blev tvärtokig, skrek, puttade Ida. Då tog jag honom i armen och ledde in honom på sitt rum, föklarade att jag aldrig kommer att acceptera ett sådant uppträdande och sa att han var välkommen ut när han hade argat av sig och tänkte uppföra sig. Normalt sätt brukar detta inte hjälpa, snarare tvärtom, men jag kände att jag var tvungen att få lugna mig själv i 2 sekunder för att inte "brista". Han kom givetvis ut direkt men är tyst och stannar precis utanför köket. Jag ignorerar honom och efter bara en minut säger han: förlåt mamma! WOW! Kan inte i ord beskriva lyckan i mig att han faktiskt förstod att han hade gjort något tokigt. Jag berömde honom jätte mycket efteråt och sa att jag var så stolt över honom.

En sådan händelse kan man leva på hur länge som helst!

Dagens klokhet:

Man blir klokare med tiden!

Positivt: Ja, det är bara att läsa ovan! ;-)

Börjar äntligen känna att jag kommer att bli okej efter operationen. Vet att det kommer ta ett par veckor till, men det kommer att bli bra. Än så länge känns det ganska okej av att ha blivit "klemakteriekärring" också...

Mamma och pappa har är uppe och hälsar på vilket är mysigt. Kloker är glad, men han fokuserar mest på att försöka övertala mig att han ska slippa gå på dagis. I morgon ska han faktiskt vara hemma, fel eller inte, må så vara.

Vi var hos psykologen på hab i går och det är lika intressant varje gång när dom förklarar varför Kloker agerar som han gör. Man hade behövt gå dit en gång i månaden och bli påmind. Saker som är så sjävklara för oss är lika oklara för Kloker. Han har väldigt svårt för "övergångar" från en aktivitet till en annan, tex från att vara inne till att gå ut. För oss är det inga problem att förstå, men för honom är det som om han ska hoppa från ett berg till ett annat med en fruktansvärd ravin under sig. Vem hade velat hoppa där? Därför är scheman så oerhört viktiga för dessa barn. Vissa behöver mer detalrika än andra.

Positivt: Att det har varit en ganska bra dag med inte så mycket smärta.

I morse var en av de värsta mornar jag har upplevt. Kloker ville över huvudtaget inte gå på dagis. Varken jag eller maken nådde fram till honom. Vi provade med allt! Han gjorde allt för att övertala oss att få stanna hemma. Han sa till och med att han skulle slå mig i magen om han skulle gå till dagis... sen försökte han muta med att han skulle ge mig en kram om han fick vara hemma... Det är en gräsligt svår situation. Livet fungerar inte att man kan vara hemma, vi måste ju jobba och när skolan börjar måste han gå dit. Mitt hjärta gråter när jag ser hur ledsen han är och vill så gärna säga att han kan vara hemma, men är det rätt att göra så?

Till slut bar vi in honom i bilen utan ytterkläder, han hade fullständig panik i blicken och skrek, mamma, mamma stäng inte dörren, gå inte!

Jag bröt totalt i hop när dom åkte i väg, det gör så ont!

När han kom till dagis hade han sagt att han skulle bränna ner dagiset och slå fröken om han inte fick gå hem. Tack och lov att dom förstår hur han fungerar och kunde förhandla med honom och till slut lugna ner honom. Vi kom överens om att han skulle få åka hem efter lunch och det köpte han. Det dom fick fram var att han var väldigt orolig för mig och att det skulle hända mig någonting. Stackars hjärtat, så orolig han blir. Han kan formodligen inte sortera känslorna i sitt huvud och förstå vad dom innebär.

När vi hämtade honom var han glad och det hade varit en bra dag på dagis. Vi pratade jätte mycket när han kom hem, låg i sängen och tittade på film och jag märkte att han kände sig trygg att bara vara nära mig.

Farmor och Kloker var ute och gick runt kvarteret i går eftermiddag och hela vägen var han jätte rädd att farmor skulle gå vilse.... förstå vilken ångest han har inom sig.

Han försöker få mig frisk på alla sätt nu och jag skrattar när jag tänker på hur han funderar. Vi har märkt att han dippar när det går för lång tid mellan matintagen. På dagis diskuterade vi detta en dag och vi berättade för honom att han skulle få frukt lite oftare så att han inte skulle "dippa" i humöret och må dåligt. Nu när jag inte mår bra så kommer han med ett äpple till mig och säger: Ta en frukt mamma så känns det nog bättre!

Tyvärr hjälper nog inte ett äpple, det tar nog lite längre tid än så.

Dagens klokhet:

Lev som du lär!

Positivt: Att vi fick en bra eftermiddag.

Just nu känns det riktigt kämpigt! Glömmer varje gång hur jobbigt det är att återhämta sig efter en sån här operation. Tålamodet är noll, hormonerna svallar eller avtar eller vad man nu ska kalla det, man har haft bättre dagar.

Givetvis går Kloker in i någon ny fas vid detta tillfälle, eller är det kanske tillfället som gör att han går in i en ny fas?

Samtidigt som han har blivit otroligt kärvänlig och verkligen kan visa empati som vi aldrig har sett tidigare, så ser vi en ny sida som vi inte har sätt tidigare. En sida som verkligen inte lyssnar och han är hyper speedad. Han pratar nästan aldrig i normal samtalston utan han skriker nästan hela tiden. Svårt att förklara men oerhört tärande på tålamodet och lite skränmmande.

I dag har det varit värre än någonsin. Både han och maken rök ihop ordentligt och vid nattningen tog det tvärstop för mig då han gång på gång skrek att vi skulle läsa mer i boken, trots att vi aldrig läser mer än 2 kapitel per kväll. Efter tre pedagogiska försök att få honom att förstå att vi inte skulle läsa mer för klockan var för mycket brast det. Det slutade med att jag stortjöt. Kunde bara inte tygla mig. Allt hänger säkert ihop, men jag gillar verkligen inte när jag inte kan vara "vuxen". Jag vet ju att han inte förstår. Det är säkert också en test för att se om jag fortfarande älskar honom trots att jag inte är mig själv. Jag föll fällan!

Efteråt gick vi tillbaka in och la oss och jag försökte förklara för båda barnen varför jag blev så ledsen. Man hittar sina förklaringar ibland..... "ni förstår att just nu är mammas all energi nere i magen och försöker laga den och då har jag inte så mycket energi i huvudet, då kan det bli så här"....dom köpte den i alla fall. :-o

Funderar skarpt på att hans TV-spelande påverkar honom negativt ändå. Vi har diskuterat detta fram och tillbaka med HAB, men jag känner att jag måste göra en test att ta bort det en vecka och se vad som händer.

Dagens klokhet:

Det som inte dödar det härdar!

Positivt: Ja, i dag är det svårt att hitta, men det måste ändå vara när jag var så ledsen och Lillhönis kommer fram och säger: "mamma, du kan få låna min lase (gosetrasa). Tack Lillis!

Man blir väldigt faschinerad över att sjukvården är så dålig som den är. Man hinner inte mer än in så bokstavligt talat slänger dom ut en igen. Vissa sköterskor var i går kväll inte säker på att jag skulle åka hem i dag över huvud taget, medans sköterskan i dag kom in och väckte mig för att frågade om jag ville hem och jag sa, klart att jag vill, kom tillbaka efter 10 minuter och sa att jag fick sitta i väntrummet och vänta på utskrivning, dom behövde min säng. Jag hade 1 timme tidigare fått stark smärtstillande för jag hade svårt med andningen (den där förkylningen som har förvärrats). Det var bara att packa i hop sina saker och flytta ut ur rummet och sätta sig på en pinnastol. Hann inte ens tvätta av mig.

Under dagarna som gick var vården under all kritik. Det kunde dröja en halvtimme när man ringde på klockan, ingen kom. Man fick vara glad att det fanns någon på rummet som kunde gå och hämta hjälp. Sköterskorna glömde ge oss smärtlindring och en av dagarna glömde dom se till en som var nyopererad på vårt rum. Bli för guds skull inte sjuk, det är ingen rolig historia.

Barnen har haft det jätte bra hemma med Pappa Kloker har klarat det jätte bra. I dag när jag nattade sa han: "det har gått bra mamma när du har varit borta, men i går när jag lämnade kvar dig på sjukhuset så känndes det som jag grät inombords". Lillhönis har däremot knappt velat röra mig. Hon säger att hon tycker att "hålet i magen" är läskigt. Lite straff ska jag ju ha som har varit borta!

Nu återstår några veckors "återställning". Sen är man förhoppningsvis på banan i gen!

Dagens klokhet:

Du måste vara frisk för att orka vara sjuk!

Positivt: Att jag är hemma igen!

...vår Berner Sennen som blir 11 år i april, bara älskar att ligga ute i snön!





Det har varit en ganska dålig dag i dag. Mitt tålamod är inte på topp. Förmodar att det är inför morgondagen. Har mått betydligt sämre i dag, men nu på kvällen känns det lite bättre igen.

Vid ett tillfälle i dag när mitt tålamod brast så Kloker: "det är okej mamma, ibland blir man arg, och jag vet att du egentligen inte är mig du är arg på"

Min lille kloka Kloker!

Nu ska jag gå och lägga mig och försöka sova bort resten av förkylningen. Får hålla tummarna!

Dagens klokhet:

Dumt att oroa sig för sådant man ändå inte kan påverka!

Positivt: Att jag har så goa barn, en fantastisk hund och en go make.

Måste bara berätta vad Kloker sa i dag när vi la oss!

Han frågade hur jag kände för att ligga på sjukhus. Jag svarade att jag kände mig lite orolig. Då säger Kloker:

"Mamma, glöm inte att en del av mig är innuti dig, och när du är rädd så känn hur mina armar kommer ut och kramar om dig!"

Hur kan en 5 åring bara tänka på det sättet?

Älskar honom så innerligt!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1405938/asperger-savant-livet-tillsammans-med-?claim=t6pr6vkhhj5">Följ min blogg med bloglovin</a>